Det går att göra en liknelse mellan ögat och en kamera. För att du ska kunna se och uppleva det du tittar på skarpt och tydligt behöver ögat precis som en kamera ställa in fokus. Det ska bli fokus på näthinnan där ljusreceptorerna sitter, ögats motsvarighet till filmrullen.

När ljuset är fokuserat på näthinnan finns de optiska förutsättningarna för att se skarpt. Om fokusen hamnar framför eller bakom näthinnan ger det upphov till en suddig bild.

De flesta barn är översynta vid födsel och i takt med att ögat under uppväxten blir längre så blir också översyntheten svagare. Synfelet går från översynthet mot rättsynthet, så att fokus hamnar på näthinnan. Detta är en naturlig utveckling av ögat och denna process ska avta när ögat blivit rättsynt. Ibland fortsätter denna utveckling över och förbi rättsynthet och övergår till närsynthet.

Översynthet kallas även Hyperopi. Vid översynthet är ögat för kort eller för svagt i förhållande till sin storlek.

Därmed avbildas ett föremål betraktat på avstånd bakom näthinnan med följd att ögat måste ”spänna sig” för att det du tittar på ska vara tydligt.

Denna förmåga har ögat men avtar med åldern. Förmågan kallas att ackommodera och behövs för att skapa en tydlig skarp bild när vi tittar på något på nära håll. Det är ciliarmuskeln som genom sin kontraktion justerar linsens form och möjliggör dess styrkeföränding.

Detta benämns att ögat ackommoderar och innebär att ciliarmuskeln runt linsen i ögats främre del ändrar spänning varvid linsens form ändras, och som i detta fall blir mer brytande och därmed samlar bilden på näthinnan. Denna förmåga avtar med ökande ålder eftersom linsen i ögat blir allt stelare.

Skärpeinställningen sker via det autonoma nervsystemet. Tack vare att kroppen styr detta oberoende av att vi uppfattar det, är personen själv oftast ovetande.

Beroende av synfelets storlek och ögats förmåga att spänna sig (ackommodera) kan en översynt person alltså oftast se bra på avstånd och ibland även på nära håll.

Konsekvensen av att ögonen alltid måste överarbeta leder ofta till besvär såsom huvudvärk, men uppfattas inte alltid hänga samman med ett synfel, då personen i fråga inte uppfattar sig se oskarpt. Andra symptom kan vara känsla av trötthet och grusighet i ögonen, värk runt ögonen eller nackproblem. Även spänningar ner i armar och rygg kan mycket väl härröra från okorrigerad översynthet.

Besvär som huvudvärk, trötthet och grusig känsla i ögonen, värk runt ögonen, nackproblem. Även spänningar ner i armar och rygg kan mycket väl härröra från okorrigerad översynthet. Då personen i fråga omedvetet kompenserar synfelet med ändrad kroppsställning för att hitta den arbetsställning som är minst arbetsam för ögonen. Dessa besvär är mer vanliga och störande för personer med mycket närarbete som dator eller läsning.

Översynthet korrigeras med hjälp av pluskorrektion- så att ögats och synhjälpmedlets totala brytkraft fouserar ljuset på näthinnan.

Det går att likna astigmatism med en ”cirkusspegel”,en boll ser inte rund ut på grund av att spegeln bryter ljuset olika mycket i olika riktningar. Samma sak kan ske i ögats optik, då alla ytor inte är perfekt runda och jämna.

Normalt har alla människor mer eller mindre astigmatism. Den vanligaste orsaken till astigmatism är till följd av ögats normala tillväxt och den kan röra sig och byta riktning med åldern, men astigmatism kan också uppkomma efter skador eller operationer.

Det astigmatiska synfelet kan vara en kombination av översynthet och närsynthet.

Den som har astigmatism kan uppleva framför allt problem med skärpa och att se detaljer, att urskilja text som gärna flyter samman då bilden på näthinnan blir förvrängd och den aldrig riktigt är i fokus.

Det astigmatiska synfelet måste korrigeras med glas som är motsatt ojämna med ögats sena brytning så att resultatet blir jämt, en boll återigen blir rund.

Astigmatism kan också vara av en mer oregelbunden typ, som inte går att korrigera fullt ut med vanliga glasögonglas. I dessa fall kan ibland kontaktlinser vara en bättre lösning.

För att kunna läsa och se skarpt på nära håll behöver ögat ställa in skärpan.  Detta benämns att ögat ackommoderar och innebär att ciliarmuskeln i ögats främre del ändrar linsens form och brytkraft. Denna förmåga avtar med ökande ålder eftersom linsen i ögat förlorar sin elasticitet och blir allt stelare.

Det går inte att sätta någon gräns för när ålderssyntheten börjar utifrån biologisk synpunkt, eftersom linsförändringarna pågår hela livet. I praktiken börjar ålderssyntheten när besvären tillföljd av ögats avtagande förmåga att ställa in skärpa, blir så påtagliga att de behöver avhjälpas med synhjälpmedel.

Karakteristiska tecken på ålderssynthet är att du vid läsning måste hålla texten på längre avstånd för att få den skarp, flytta datorskärmen längre bort eller göra texten större. Många får tilltagande huvudvärk och upplever allmänt ansträngda ögon.

Detta är en helt normal åldrandeprocess som alla får uppleva och brukar debutera vid 40 års ålder. Effekterna påverkas av vilket synfel som finns i grunden och kan därför bli väldigt olika från person till person.

Den som är översynt, hyperop, märker problem tidigare i ålder då synfelet redan förbrukar en del av förmågan att ställa in skärpa och ögonen klarar inte ackommodera tillräckligt för att få en skarp bild på nära håll.

Den som är närsynt, myop, kan rent av ha nytta av sitt synfel och kan ta av sig sina avståndsglasögon för att se skarpt på nära håll.

Ålderssynthet kan avhjälpas med en addition, det är ett individuell tillägg av styrka (kan vara både mer plus eller minus beroende av bakomliggande synfel)  som är avsett för ett specifikt avstånd som läsning eller arbete vid bildskärm.

Men eftersom de upplevda problemen i grunden beror på en förlust av synens flexibilitet och förmågan att växla mellan fokus på långt och nära håll. Är det vanligare att kompensera åldersynthet med en korrektion som innehåller fler olika fokus, till exempel olika typer av bifokala, progressiva glas, multifokalakontaktlinser eller refraktiv kirurgi.